I Am Nothing But Emotion, No Human Being, No Son, Never Again Son
CD/LP, Blue Soldier Records/Pocket Records/Pastel Music/Love Da Records/Gold Typhoon Music, 2010
back Halvuppskattad tysk elektro-singer/songwriter tappar den musikaliska tron, flippar ur under turné, hoppar av, slår sig i slang med japansk prostituerad, slutar raka sig, glider omkring i mjukisbyxor, börjar spela på gatan. Drar sedan hem för att göra sitt sjunde album i vardagsrummet, utan ljudisolering. Och ser på skivomslaget ut som en lodis med heroin i blodet och tårar i den mot fjärran riktade blicken.
Jag vet inte, jag. Historien kan ha designats för att ge en haltande karriär en nystart, men det spelar mindre roll – för Hecker gör bättre musik än någonsin. Allt har strippats ned till ett minimum; med akustisk gitarr, piano, svepande syntsjok och plinkande leksaksxylofon, gör han lika skör som stor popmusik. Mestadels enkla strukturer och melodier men stämningsfullt och ödesmättat, inte minst tack vare Heckers i grunden smöriga röst som här ekar (bokstavligen) i helt rätt sammanhang.
Det är vackra vaggvisor för tappade sugar med romantiska undergångsfantasier, lite som den norska särlingen Kaadas bräckliga knäppskalleepos »Music for moviebikers«.
Vart japanskan tog vägen? Ingen aning, men en låt på skivan handlar om henne. Kanske alla.
Bästa spår: »The Greatest Love Of All«.